Jag lägger mig i det frostnypta gräset efter en cykeltur runt sjön i mörkret. Tidigare har jag alltid älskat att kolla på natthimlen, den är ju så vacker, men nu blir jag mest bara skrämd. Jag är så liten. Så obetydlig.
~

Jag går över cykelbron i motljus. Solen står lågt och hamnar i mitten av mitt synfält. I mina hörlurar ekar låten Sjukhus av Kent. Jocke Berg sjunger "Jag går ensam in i ljuset" och jag kisar med ögonen så jag inte längre kan urskilja konturerna och föreställer mig att jag går in i ljuset.

~

En fredagskväll sitter jag bredvid pappa på akuten och spelar wordfeud i väntan. Vi skrattar och skämtar mitt i det stora allvaret. Det är ju lättare så.