Fortsätt

När mörkret faller och allt gör ont

Fortsätt

Vill blogga men har inte något vidare intressant att skriva om. Jag är så trött hela tiden och känner mig oinspirerad till det mesta. Hade en mindre bra dag idag. Mina tankar har kretsat runt det jag försöker glömma och det har känts som om en tung sten ligger på mitt bröst och gör det tungt att andas. Jag försöker bara att orka med vardagen. I morgon så ska bildettorna och bildtvåorna iväg till Bölesholmarna och göra något slags konstverk med naturmaterial. Det blir förhoppningsvis kul och distraherande.

Sitter i skräddarställning på golvet i mitt rum och gör blomsterkransar

Tre saker jag längtar till:

* Då Kajsa kommer upp hit

* Färga håret turkost

* Håkan-konserten

Då jag vaknat packade jag min väska full med papper, pennor och fika och sen gav jag mig av ut i skogen med kameran hängandes runt min hals. Då jag var ute och gick fann jag i slutet av en liten stig en förfallen koja. Efter att ha fotat lite så gick jag vidare och fann en liten skogsdunge med halvdöda träd. Skogsdungen låg på ett öppet fält som låg mitt i en skog. Det var varmt och allt jag hörde var fåglarnas kvittrande och insketernas surrande och allt doftade underbart av skog. Jag slog mig ned på en sten i skogsdungen och satt i skräddarställning och skrev brev samtidigt som jag mumsade på ett grönt äpple.

 

Det är lite kaos här

Vet ej vad jag ska behålla och vad jag ska ta bort

Vi får se vad det blir av detta

Om det blir något av detta

Jag vill komma nära någon. Sådär näranära. Kunna prata om allt det jag vill prata om men aldrig nämner eftersom jag alltid är så rädd för att folk ska börja ogilla mig för de sakerna. Döma mig för det och vända sig bort. Lämna mig ensam och använda det jag berättat för att skada mig ännu mer. Så som hon i mellanstadiet gjorde.

 

Jag hoppades att jag på gymnasiet, då jag fått en nystart - en ny klass med nya människor att lära känna - skulle kunna finna en vän som jag kunde komma riktigt nära. Någon som jag kunde få avlasta mig på utan att fyllas med skuldkänslor för att jag bara tar energi och inte känner att jag ger något tillbaka, men redan nu förstår jag att det bara lär fortsätta som tidigare. För det är ju inte på grund av att jag har haft fel typ av människor runt mig, utan felet sitter i mig. Jag är för osäker, ansträngd, inåtvänd och kylig. Och jag vet inte hur jag ska ändra den jag blivit.

 

Jag har ju Kajsa, men hon bor ca 70 mil ifrån mig och jag kan inte bara åka hem till henne då det är dåligt, och jag kan ju inte direkt planera in när jag behöver någon där. Jag behöver någon som är lättare tillgänglig också.

 

Jag vill och tycker mig behöva för mycket, det är väl det allt handlar om i slutändan. Att jag vill och behöver mer än jag kommer kunna få. Men jag vet heller inte hur jag ska göra för att acceptera att jag kommer fortsätta känna mig så ensam.

Vill ni att jag ska börja skriva lite mer texter och sådant här? Och om ni vill det; vad vill ni att jag ska skriva om?

Denna bloggdesign är inte klar ännu.

Jag tyckte det var dags för en ny blogg nu. Efter drygt ett år på seeds. Det var dags för en nystart. Detta kommer inte endast vara en ritblogg - även om jag fortfarande kommer lägga upp teckningar då jag väl gör någon - utan jag kommer även lägga upp annat. Exakt vad jag kommer lägga upp här vet jag inte ännu. Det återstår att se, kommentera gärna om ni har några sepciella önskemål.